Demokrati - vem bryr sej?

Det satt långt inne från början. När industrisamhället drog igång rycktes folk upp ur sina invanda miljöer på landsbygden, för att tilldelas en liten uppgift på en fabrik som kanske tjänade hela landet eller ännu större område. Där hade man inget att säga till om och ingen överblick över det nya större sammanhang man hamnat i.

Det var naturligt att man krävde inflytande över det stora sammanhanget som kompensation. Den politiska demokratin erövrades efter många och stundtals hårda stridigheter. De politiska makthavarna blev beroende av folkets stöd för sina beslut. Det handlade om att "lyssna på väljarna".

Så gick åren, och vi fick det ganska hyfsat materiellt, industrisamhällets uppoffringar hade gett utdelning. Även om bara en del blev mycket rika, så fick vi alla TV-underhållning, global nyhetsförmedling, semester och en massa prylar att omge oss med. Och vi vänjde oss vid att vara kuggar i ett komplicerat samhällsmaskineri.

Det materiella välståndet medförde att det politiska inflytandet inte längre upplevdes så angeläget, även om vi pliktskyldigt gick till valurnorna var tredje eller fjärde år. Alltfler experter, främst ekonomiska sådana, engagerades i politikens tjänst, och de politiska resonemangen kom alltmer att handla om fackekonomi och annan expertkunskap. Vi förstod inte och vi började tröttna. Moraliska brister hos ledande politiker uppmärksammades alltmer, och så fick vi ett "politikerförakt", som kom att drabba alla, som vågade sej på att engagera sej för en politisk idé.

Toppolitikerna började alltmer umgås också med sina kolleger i en allt mer internationaliserad värld, och med experter på denna nivå. En samsyn började utvecklas mellan industriländernas ledande skikt av politiker och storföretag och den förmedlades dagligen av de stora medierna. På denna grund började nya internationella organ med politisk makt byggas upp, som EU, NAFTA, ASEAN etc, medan de stora politiska partiernas program i allt fler avseenden började likna varandra. Toppolitikernas uppgift började alltmer bli, att med hjälp av skickliga marknadsförare sälja in idéer till folket, idéer som växt fram i möten med experterna och i de alltmer internationella kretsarna. Vi började få en "övertalningsdemokrati", där politiken inte längre djupast "händer" i flertalets medvetanden, utan i de nya internationella församlingarna, varifrån den sedan ska "föras ned". Krasst uttryckt skulle väljarna nu lyssnas på mest för att utreda om ens förslag skulle kunna genomföras utan att makten skulle hotas vid nästa val. Politik blev ett envägs informationsproblem, ett pedagogiskt problem.

Avståndet mellan väljare och valda ökade, ekonomiska och sociala klyftor mellan folk ökade också, medan osäkerhet och våldstendenser började sprida sej i samhället. De flesta folkvaldas ambitioner att skapa ökat välstånd och nya möjligheter till samhällsutveckling via nationella beslut avtog under trycket från de internationella ekonomiska maktcentra. Motståndarna till dessa nya maktcentra och deras analyser började betraktas som alltmer olämpliga, och oönskade opinionsyttringar började mötas med tystnad, förlöjligande, demoniserande eller ren repression. Den globala ekonomiska maskinens hjul fick inte gnissla, framtiden var utstakad på en enda väg. Det var övertalningsdemokratins uppgift att eliminera motståndet. Medieutbudet blev alltmer inriktat på underhållning. Nyheterna blev allt mer "pedagogiska": "Dagens viktigaste nyhet var.." meddelades som sammanfattning på nyhetsprogrammen. Försök att reda ut och diskutera "komplicerade" samband undveks alltmer i de stora mediekanalerna.

När vi nu står här i början på 2000-talet och ser tillbaka - vilken är det gångna industrisamhällets bästa och viktigaste bidrag till historien? Varför inte demokratin, idén om att samhällen byggs nedifrån och upp, med grund i befolkningens verklighet och framtidsdrömmar, och med utrymme för en öppen och fri diskussion om olika vägar?

Just denna idé har alltså paradoxalt nog kommit att hotas av samma industrisamhälles idéer om det perfekta samhällsmaskineriet.

Så den stora frågan är:

Nöjer vi oss med att kämpa vidare med våra jobb för att hålla hjulen igång och koppla av med TV och våra nya prylar medan vi gnäller på politikerna, men inte gör något?

Eller anser vi det värt att fundera på hur vi egentligen skulle vilja att samhället ska se ut? Vilka värden som är viktiga, och hur ett samhälle ser ut där dessa värden kan förverkligas. Anser vi det lönt att ge plats för en debatt och ett utbyte om en mängd olika alternativ till den rådande världsordningen? Räcker det med att - här i Europa - då och då diskutera hur långt på vägen mot Europas Förenta Stater vi ska gå? Den främsta oppositionella opinionen driver det nästintill absurdt reducerade buskapet "En annan värld är möjlig", och blir ändå stundtals kraftfullt angripen av etablissemanget. Ett tecken så gott som något på demokratins kris.

Är framtiden nu för alltid något vi måste "hänga med på" ? eller är den fortfarande något vi kan skapa tillsammans? Då måste vi återerövra, ja - nyskapa folkstyret som en process för att förverkliga människors drömmar och lämna övertalningsdemokratin bakom oss. Och resa oss ur TV-sofforna och börja tala med varandra om och pröva våra idéer om vad som är värt att leva för. Vem bryr sej? Vad kan få oss att bry oss?


Diskutera artikeln!


    UPP             HEM