Varför räckte det inte med att göra en husundersökning under torsdagen och sen gå därifrån? Varför ville man inte samarbeta med organisatörerna på skolan i att genomföra sin undersökning (dessa som man hela tiden haft samtal med "i fredlig anda" fram till dess? ) Varför den långa tidsutdräkten på skolans avspärrning ?

Notera tidförhållandena ? ur Gbgs-kommittén (min kursivering):

Man avböjde alltså samarbete med organisatörerna på skolan och ägnade i stället 14 timmar åt att omringa densamma, hålla de boende instängda och gripa 4-500 personer innan man intog skolan. Och det tog alltså sedan ett och ett halv dygn efter starten på den resultatslösa husrannsakan tills man släppte greppet om skolan. Att hålla skolan stängd verkar alltså ha varit ett viktigt syfte, inte bara att "leta efter vapen.". Faktiskt varade avstängningen till toppmötets avslutning, varvid inga av de planerade konferenserna kunde hållas på skolan.

Hur motiverade man denna svenska premiär i att stänga konferenser med obehagligt innehåll? (Bland annat European Futures Congress, med östeuropeiska EU-kritiker). Här är några utdrag ur Göteborgskommitténs rapport som belyser attityden från polisen:

Det framgår alltså tydligt att man visste att Hvitfeldtska var ett konferenscenter för det "vanliga" EU-motståndet. Men man har funnit detta argument:

Ungefär så måste insaten ha motiverats för fotfolket bland poliserna. Detta fungerade uppenbarligen som legitimering för att tillämpa krigsretorik på Hvitfeldstska:

Och från Kriminalunderrättelseroteln talas klarspråk:

Så löd krigsrapporten om framgången, dock nämns naturligtvis inte konferenserna som var det centrala på skolan. Den utrustning som oskadliggjordes var till exempel konferenscentrets högtalaranläggning.

Var kom då Göteborgspolisens hotbilder ifrån? Vilka källor hade de som inte Säpo hade? Och varifrån fanns tillstånd att slå till utan Säpos stöd? Kommissionen beskriver i detalj hur även rikspolisstyrelsen hindrades att verka i Göteborg. Hur kunde göteborgspolisen ha fria händer att agera i detta läge? Vad hade regeringen sagt? Vem visste om konsekvenserna för konferenserna som skulle hållits på skolan?

Från en TV-debatt 2003: På programledaren Lennart Perssons fråga om vem som bar ansvaret för kravallerna tvekade han (Jaldung) inte: "Det gör de som inte nämns i rapporten, de personer som man inte tar upp, den grupp av personer och ledare som bär ansvaret för de händelser som drabbade Göteborg. De begick brott och de tas inte upp i rapporten av för mig okända skäl."

Vilka menar Jaldung? Hur högt upp finns ansvar ? Här några notiser jag funnit som antyder möjliga instanser utanför rikspolisstyrelsen och Säpo.

"EU:s ledare har givit sina länders polis och underrättelsetjänster i uppgift att identifiera och spåra 'anti-kapitalistiska demonstranter', enligt tidningen The Independent."

Jaldung i GP: "Och jag anser att det beslut jag tog om att spärra av skolan var riktigt. Det var nödvändigt för att president Bushs besök skulle kunna genomföras."

Man kan också belysa logiken i polisens ingripande på Hvitfeldtska utifrån deras officiellt angivna huvudmotiv att man sökte efter vapen. Det föga diskreta sätt man agerade torde väl snarast i sådant fall medföra oerhörda risker för poliserna och de icke misstänkta boende på skolan, med tanke på att eventuella vapen torde vara tänkta att användas just i en sådan situation som polisen skapade. Uppträder man så om man verkligen är rädd att mötas med skjutvapen av någon eller några förvirrade eller desperata eller kallblodiga individer?

De enskilda poliserna hade också uppenbara problem att motivera sin aktion medan den pågick:

Det fanns en "hotbild", som var välkänd bland alla inblandade, inklusive polisen. Den handlade om en planerad aktion från de Vita Overallerna (Ya Basta). Dessa hade tänkt klä sej i madrasserade vita kläder och ta emot slag från poliserna medan man knuffade mot avspärrningarna - en spektakulär mediaaktion av gatutaterkaraktär. Dessa bodde på Hvitfeldska och fick sina skyddskläder beslagtagna under belägringen.

Varför talades det så tyst om detta i efterresonemangen efter polisaktionen. Hade det inte varit lämpligt att hänvisa till konfiskeringen av deras skyddsmaterial, om man ville anföra en positiv effekt av insatsen?. En polis på platsen berättade att man laddat upp med att se på videofilmer med Overallerna innan mötet. Veckan innan kunde man läsa i GP att polisen skulle slå till mot de Vita Overallerna "så snart de visade sej". Det var ju just det man gjorde på Hvitfeldtska. Men det var inte så ingripandet rapporterades, i stället kom meddelandet att man sökte vapen och inte fann dem. Var det bristen på lagrum eller risken att ingreppet skulle framstå som omotiverat som orsakade tystnaden kring Overallerna och deras tilltänkta symboliska "icke-våldsaktion" ? Var man osäker på att få media med sej?

Hur långt i förväg var ingreppet beslutat? En ledtråd torde vara containerringen: Vad säger containerfirman om hur containerleveransen var upplagd? Skakade man fram hundratals containrar på torsdagsmorgonen eller var de beställda i förväg? Detta är viktigt för att förstå graden av förutbestämdhet och de angivna "akuta" motivens giltighet (t.ex. att några bråkade med poliser i en polisbil kvällen innan, eller att man plötsligt fått reda på våldsamma planer.)

Man undrar hur upparbetad kontakten var dagarna innan tillslaget. Den första kom kl 11:55, sen tog det alltså 2,5-5 timmar. Om vi räknar med det minst spektakulära, 200 containrar och 5 timmar blir det 40 containrar i timmen, dvs nära en container i minuten. Med tanke på tiden det tog att få dessa jättar på plats, måste man imponeras av insatsen, i synnerhet om den var oplanerad innan.

En intressant detalj, som inte närmare belysts i media: Det framgick av en artikel i SvD med en fotograf att polisen gick ut till bildbyråerna i Göteborg och meddelade att man kunde vänta sej bråk under toppmötet. Vad var bakgrunden till detta - utöver omtanken om fotografernas hälsa? Förresten - hur många av de maskerade poliser som enligt medgivande i kommissionens rapport "bar sten" fastnade på medias bilder?

Vad hade man räknat med att tillslaget skulle betyda för stämningen i Göteborg, och de fortsatta förloppen? Gjordes denna analys överhuvudtaget? När det gäller angreppen på demonstrationen i Malmö tidigare menar polisen att detta skapade hämndbegär. Vad ansåg man då att angreppet på Hvitfeldtska skulle medföra?

Var Hvitfeldtska verkligen ägnat att undvika en sådan "upptrappning" ?" ("Händelserna i Malmö" var alltså demonstrationen vid finansministrarnas möte, där polisen gick in i den fredliga demonstrationen och grep folk, varvid en passiv demonstrant fick ett knytnävsslag i TV och Per Gahrton greps för att han beivrade det våldsamma och sexistiska gripandet av en flicka. Det hela ledde till massiv kritik och till att poliserna blev tvungna att ha nummer på hjälmarna i fortsättningen.)

Göteborgsåklagarna spelade en central roll. Genomgående för alla de exceptionellt stränga straff, som utdömdes var att de motiverades med att "kravallerna var planerade och samordnade". Hur kunde åklagargruppen komma fram till att reaktionerna på Hvitfeldtska-aktionen var planerade i förväg? Menar man alltså att demonstrationsledningarna eller någon hemlig instans räknade med att polisen skulle slå till mot skolan och därför planerade motaktioner mot detta?

Vad är sambandet mellan aktionen på Hvitfeldtska och aktionen på Shillerska? Ett faktum är att Schillerska blev ersättning för Hvitfeldtska i flera avseenden. European Futures Congress, en internationell konferens med fokus på EU-kritiken i de östliga ansökarländerna, som skulle hållits under fredagen på Hvitfeldtska, flyttades dit, där den blev av med all publicitet och tillika sin högtalaranläggning.. Möten kring händelserna på stan hölls där och folk som bott på Hvitfeldtska flyttades (åtminstone i viss utsträckning) dit. Det fanns unga tjejer, som blev utslängda från sina nattlogin två gånger, från båda ställena. Noteras kan att misslyckandet med att hitta vapen på Hvitfeldtska inte hindrade polisen från att sätta in det maskerade specialkommandot Nationella Insatsstyrkan för att leta efter "en gulhårig beväpnad tysk terrorist", som antogs dröja sej kvar i den nya skolförläggningen och möteslokalen på Schillerska efter det då avslutade toppmötet. Ett letande som gestaltade sej i att ett antal ungdomar fick ligga på mage på den blöta asfalten i någon timme, medan de utsattes för diverse glåpord och skändanden, något som senare de ansvariga poliserna frikänts för..

Till sist en intressant allmän notis ur kommissionens rapport:

Det fanns alltså ingen egentlig hotbild mot EU-ledarnas förhandlingar eller hälsa. Vad var då meningen med alla aktiva polisaktioner på stan, utöver angreppen på Hvitfeldtska och Schillerska skolorna också angreppet på Reclaim the Streets-festen i Vasaparken, tillslaget mot Antikapitalistmarschen, gripandena på bron intill Forum-området och inringningen av manifestationen på Järntorget??

Göteborgskommittén beskriver huvudkonflikten på detta sätt, en skrivning man övertar direkt från polisen, under rubriken "Demonstrationsrätt och mötesfrihet i Göteborg."

Mötesfriheten tillerkändes alltså EU-ledarna, medan den EU-kritiska opinionens mötesfrihet överhuvudtaget inte nämns. Byt ut "demokratisk valda ledare för 15 länder" mot "50 000 representanter för en önskan om ett annat Europa" så belyses de brott mot mötesfriheten (och demonstrationsrätten) som verkligen ägde rum, de möten som verkligen stoppades eller oskadliggjordes politiskt på andra sätt.

Jag vill sammanfattningsvis säga att allt jag sett med egna ögon på platsen, hört, läst och begrundat i sammanhanget på ett märkligt, men svårundvikt sätt lett till nedanstående slutsats, som sedan stärktes av Göteborgskommitténs rapport:

Det som hände kan från etablissemangets sida betraktas antingen som en otroligt dåligt planerad och uselt samordnad polisaktion utan elementär insikt i hur människor fungerar, eller också kan en mängd separata insatser summeras till ett konsekvent händelseförlopp med stor framgång. Detta beroende på en liten men väsentligt skiftning i hur man ser olika tänkbara syften med insatserna.

Syftet att skydda EU-politikerna var ju givet och som kommenderingschefen själv berättade var det en uppgift man hade löst med den tunga avspärrningen av själva mässan. Ändå ägnade man sej åt att jaga EU-motståndare på stan och i deras logi- och konferenslokaler i denna utsträckning. Vilka extra syften tjänade detta? Om extrasyftet hade varit att hålla ordning och skapa säkerhet i Göteborg, var det ett uppenbart katastrofalt misslyckande. Men om syftet var att skydda inte bara EU-politikerna utan också EU-politiken, så var insatsen en fullständig succé.

Toppmötesdagarna hade kunnat bli en genljudande manifestation från Europas mest pålästa och starka kritiska EU-opinion, den svenska. Höjdpunkten hade troligen varit kraven från irländska Anthony Coughlan inför 25 000 på Götaplatsen att EU skulle följa sina egna regler och respektera den (första) irländska folkomröstningen om Niceavtalet, som ägt rum några veckor dessförinnan. Medan han, som den vinnande nejsidans representant, vädjade om detta bad hans premiärminister om ursäkt för sitt folk bakom inspärrningarna, och "problemet" löstes ju sedan med att irländarna fick rösta om under mera tryck, hotelser, och nya vallagar. Intressanta reportage från kritiska konferenser och seminarier på Hvitfeldtska och på Forum-området hade också kunnat få viss plats i europeiska medier. I stället fylldes media med slående våldsreportage och maskerade fönsterkrossare med brinnande plastmöbler i bakgrunden, och EU-kritiken kom helt bort. Dagarna intecknades i historieskrivningen som "Göteborgskravallerna", och aktivt EU-motstånd och politisk utomparlamentarisk aktivitet i allmänhet kom att associeras med våld. Denna trend har sedan dess fortsatt i mediebevakningen av utomparlamentarisk aktivitet, i den mån sådan överhuvudtaget ges medieutrymme. Man tenderar numera att mest berätta i vilken utsträckning det närmat sej våldsamheter, i stället för att seriöst söka redovisa vad manifestationerna handlar om.

Detta utfall av göteborgshändelserna är lätt konstaterbart. Från officiellt håll spreds en konspirationsteori om väl planerade militäristiskt organiserade våldsamma upplopp från aktivister. Faktum var att alla bråktillfällen med folkmassor inblandade utlöstes av polisinsatser, flera var ensidigt våldsutövande från polisen (Schillerska, Bron vid Forum, Nytorget).

Det är välbekant att den EU-kritiska opinionen inte direkt är maktelitens mest omhuldade meningsyttring. Man kan misstänka att en del såg med viss tillfredsställelse på demoniseringen och förtigandet av de politiskt potenta uttrycken i Göteborg. Var detta bara en slumpmässig följd av ambitiösa polisers ingripanden för lag och ordning? Eller fanns det några som "visste vad de gjorde" även i detta perspektiv?

Om det ligger någon sanning i detta - vad kan man göra åt det? Förmodligen främst att söka blottlägga de tvetydigheter och osanningar som sprids, och lyfta fram mer av det som förtigs - för att väcka det kritiska tänkande som vi alla hyllar. En juridisk process mot en ledande person kan bidra till att viktig information når ut, även om rättsinstanserna tvekar att gå djupt i orsakssammanhangen. Jag har förståelse för det EU-motstånd, som Håkan Jaldung redovisade för sin egen del i en tidningsintervju efter allt detta, men jag räknar med att han är beredd att ta sitt ansvar, och gärna berätta var han fick sina klartecken ifrån. Vi ser fram emot en belysande rättegång i hovrätten. Och det är inte för sent att öppna den politiska dialogen om Europas och världens framtid. Och ta den på allvar och ge utrymme åt de kritiska åsikterna. Det är väl så man motverkar oroligheter i framtiden, förresten.

Anders Erkéus

Efterkommentar:

Mina förhoppningar om att rättegången mot Jaldung skulle sprida ljus över händelsena kom tyvärr på skam. Åklagaren undvek de heta frågorna, och de stora medierna rapporterade sparsamt. Det är tveksamt om ens folk i allmänhet blev upplysta om att polischefen blev stämd.Och den översyn av polislagen som motiverade att JO avstod från att överklaga till HD blev inte av - i stället ligger nu, i den nya högen av övervakningsförslag ett förslag att skärpa samma lag och göra det lättare att göra tillslag av denna typ. Fakta om den svensak militärens och den amerikanska underrättelsetjänstnes starka roll i sammanhanget har presenterats under 2006 i en bok av forskaren Hans Abrahamsson, se länk till Aftonbladetartikel.


    UPP             HEM