Industrisamhällets kris och det politiska planet

Det är saker i rörelse i tiden. Ett tecken på att nya svårhanterliga frågor dykt upp på den politiska scenen under det sena 1900-talet är att riksdagen fått nya partier och att man sett sej tvungen ordna folkomröstningar i ett antal stora frågor, som splittrade de befintliga partierna. I dessa folkomröstningar formerade sej partierna också lite annorlunda än vid riksdagsvalskampanjerna. Det intressanta är att man kan se ett mönster i de tre senaste folkomröstningarna, de om kärnkraften, EU-medlemskapet och EMU-deltagandet. På ena sidan hittar vi (m) och (s):s partiledningar med (fp) och (kd) anslutande sig, flertalet näringslivstoppar, många experter och ledarskapet hos de tunga fackföreningarna hos industri och offentlighet, Metall och Kommunal. På andra sidan fanns (mp) och (v) och - oftast - (c ), fackföreningar som Handels och Transport, miljöorganisationer, en och annan äldre näringslivschef med karriärens höjdpunkt bakom sej, sociala rörelser och fredsrörelser och stora delar av de stora partiernas fotfolk.

På tjuguhundratalet har vi fått se ett försök till samling i två block igen, men mycket tyder på att detta inte kommer att bli så enkelt som en del hoppas på. Räddningsförsöket för höger-vänster konfliktens debattmonopol är nog dömt att misslyckas i längden.

De nya skiljelinjer, som uppenbarade sej i folkomröstningarna finns nämligen kvar, och skapar nu en ökad klyfta mellan politikerna och en befolkning som allt mindre identifierar sej som höger eller vänster på traditionellt sätt. En ny politisk verklighet, en ny politisk dimension, som inte handlar om höger eller vänster blir allt synligare. Vi måste snart överge det tankesätt, som handlar om att alla politiska åsikter ska kunna ritas in på en enda rät linje. Vi måste tänka oss och tala om ett politiskt plan i stället för en politisk linje. Vi måste komplettera vänster-högerskalan med en vinkelrät skala, som beskriver den nya dimensionen.

Hur ska då denna dimension beskrivas? Vad finns det för debatter och nya begrepp som varit aktuella de senaste decennierna, som inte passar in på höger-vänster-skalan? Vad har striden djupast stått om i folkomröstningarna? Under 1900-talet förekom flera sådana alternativa indelningar i debatten. Det talades t.ex. om centrum-periferi, förnyare och traditionalister eller folket mot etablissemanget. Det ligger säkert något i dessa, men det lämnar frågan obesvarad varför "etablissemanget" ser ut som det gör. Låt oss försöka ta ett djupare tag i historiens mönster..

Några kanske erinrar sej diskussionen om industrisamhällets slut. Industrisamhället skulle ersättas av något annat, något helt nytt, ett postindustriellt samhälle. Tidigt talades det om det nya tjänstesamhället, och det talades också om kunskapssamhället, vilket ofta gick över i tal om informationssamhället, därefter om IT-samhället. En del har talat - och talar - om ett upplevelsesamhälle. I de mer kulturellt lagda kretsarna har det talats om postmodernism och i andligt sinnade kretsar om New Age och Vattumannens tidsålder och så vidare.

Dessa diskussioner verkar ha avtagit på senare år, några har i stället proklamerat historiens död och nyliberalismens seger, medan vi överflyglats av alltmer snåriga ekonomiska resonemang och formulerandet av nya globala hot (terrorismen). Debatten om industrisamhällets kris har aldrig hittills fått den spridning den var värd. För de flesta är begreppet nog fortfarande okänt, och att upptäcka industrisamhällets typiska drag är jämförbart med problemet för fisken att upptäcka vattnet den lever i. Lite märkligt att debatten inte ens tagit fart i och med de stora klimat- och finanskriserna, som ju visat på stora brister i samtidens system och tänkande. Några har klagat på kapitalismen, men undviker då de djupare perspektiv, som även ligger/låg bakom de socialistiska systemen.

Låt oss anta att det är industrisamhällets kris vi befinner oss i, och att det är denna som i sin tidigare fas skapade de nya "tvärpolitiska", "blocköverskridande" allianserna. Folkomröstningarna har ju alla handlat om sådant, som inte lätt låter sej placeras in på höger-vänsterskalan, som hanterandet av en ifrågasatt produkt - som kärnkraften - och förhållandet till en ny form av maktutövning - som EU-projektet, samtidigt som bägge är typiska "spetsfenomen" i industrisamhället. Låt oss anta att den olust som EU- EMU- och kärnkraftsmotståndarna kände var tecken på att tiden egentligen är mogen för något nytt. Vi vänder alltså på teorin om att Ja-sidorna stod för det i grunden nya, och motståndarna var bakåtsträvande "nej-sägare". Antag att kärnkraft och EU i stället handlar om "mer av samma sak", och djupast handlar om att söka cementera hotade grundvärderingar och strukturer i industrisamhället.

Låt oss alltså ta tag i idén, att den nya dimension, som skymtar pekar mot något av samma dignitet, som när medeltiden gick över i upplysningstid och industrialism. Låt oss kalla detta nya alternativ till industrisamhället för ett genuint kunskaps- och upplevelsesamhälle, för att ta de mest intressanta och potentiellt nyskapande av modebegreppen. Denna nya samhällsinriktning kommer då att betyda något annat än att vi ska hålla igång BNP-tillväxten genom att köpa "kunskapstjänster" och "upplevelsetjänster" av varandra, medan samhället fortfarande betraktas som ett industriellt maskineri och allting fortsätter som vanligt. Det skulle kunna handla om en värderingsförändring där kunskap och upplevelser blir självändamål på samma sätt som ökad produktion och teknologiska förändringar nu tenderar att bli självändamål. Industriproduktionen förvandlas då till ett medel, underordnat nya värderingar och ett vidare perspektiv.

Att släppa fram och stimulera en bred debatt om vad detta skulle innebära konkret, vore ytterst spännande, även om det bjuder emot på sina håll. Denna debatt har faktiskt ändå skymtat länge nu, och den har haft sina föregångare, som Lewis Mumford, E F Schumacher, André Gortz, Ivan Illich, Hazel Henderzon m fl. I Sverige diskuterade t.ex. Gunnar Adler Karlsson, Lars Ingelstam och Rickard Matz i denna riktning för några decennier sedan. Faktum är att tiden verkar snarare ha hunnit i fatt dessa tänkare än sprungit ifrån dem. Och temat är fortfarande levande i den kritiska litteraturen.

Ämnet är gigantiskt och spännande, det handlar bland annat om att identifiera hur nya och gamla synsätt på livet, samhället och tingen existerar samtidigt och står mot varandra, alltmedan industrisamhällets gamla konflikter kring produktionsformer och fördelning fortfarande är aktuella.

Nedan finns en inledande grov skiss i form av två tabeller. Det är en sammanställning i punktform över några tyngdpunkter och nyckelord för värdemotsättningarna längs de två politiska skalorna, för att illustrera vad det kan handla om, bland annat byggande på de nyss nämnda tänkarna. Idén är att man ska kunna bestämma sin position i det politiska planet, genom att ta ställning till var man står på bägge skalorna. En poäng är alltså att vänster-högerskalan fortfarande är relevant, men att den kompletteras av den nya dimensionen. Ett mål är att formulera motsättningarna på så sätt att alla parter kan hålla med om begreppen.

Först några nyckelord i den gamla vänster-högerkonflikten

Kanske framstår åtminstone en del av dessa motsättningar något mindre avgörande i dag. Handlar till exempel inte en verksamhets kvaliteter ofta på vilka som sköter den snarare än vilken formell regi den drivs i? Kan vi verkligen skilja på våra kollektiva och individuella intressen när världen blir alltmer sammanflätad och vi dessutom står inför stora gemensamma utmaningar?

Vad gäller den industriella-postindustriella konflikten är det svårt att hitta uttryck, som respektive anhängare håller med om, så länge som debatten är outvecklad. De industriella värdena behövde man ju tills nyligen inte argumentera för. De var "osynliga", eftersom de utgör "vattnet för vårt industriella fiskstim." De kan nu refereras till men anses sällan behöva motiveras. Hur vi ska öka tillväxten är till exempel ett dilemma, som hela etablissemanget engagerar sej i, samtidigt som mycket få ges utrymme att i synliga sammanhang ställa de avgörande frågorna om vad som ska växa och varför, inkluderat varför själva växandet till och med måste växa (vilket är vad "ökad tillväxt" betyder). Här kommer några motsatspar av olika typ. En del handlar om värderingar, en del om världsbild eller handlingsprioriteringar:

De industriella värdena baseras på idéer och metoder som anses verkningfulla i främst varuproduktion, och som sedan spillt över i samhället i stort, kompletterade med värden som har att göra med att få en effektiv konsumtion av det producerade och att få en funktionell arbetskraft. Den ideologiska kärnan uppbärs av begrepp som Vetenskapen, Utvecklingen (numera oftast Tillväxten) och Ekonomin, som medborgarna förväntas underordna sej, och det gäller både chefer och underlydande. De alternativa värdena är på stark frammarsch i kulturen, men har än så länge inte lyckats tränga in till de avgörande maktcentra inom politik, ekonomi och media. Men det har medfört at man nu kan finna argument till försvar för de industriella värdena i debatten, något som förr "inte behövdes". Vi har numera till och med ett Tillväxtverk.

Om man nu återgår till falangerna i folkomröstningarna, så ser man att det var de, som hade mest anledning att identifiera sej med industrisamhället och dess värderingar, som hamnade på ja-sidorna, medan resten hamnade på nej-sidorna. Det var alltså den nya dimensionen som var avgörande här.

På ena sidan stod (s) och (m):s ledningar , som garanterna för de industriella framstegen via de stora företagen, representerande dem som äger och styr dem respektive dem som arbetar där. Folkpartiet hängde på och kanske till och med bidrog starkt med puffandet för den nyliberala ideologin, som ju egentligen är en retrorörelse till industrialismens barndom, som har dammat av den gamla idén om "den osynliga handen" som ställer allt tillrätta, oavsett motiven för människors handlande. (Kd):s ledning har med viss tvekan anammat rollen som industrisamhällets försvarare, måhända för den borgerliga sämjans skull. Deras väljare verkar dock mer attraherade av partiets touch av humanism, som djupast hämtar näring ur den förindustriella moralen, men som också kan ges en modern form. Det var sannolikt dessa (kd):s icke-industriella drag, som förde in partiet i riksdagen. Näringslivstopparna i de stora exportföretagen anslöt sej givet till den industriella ja-sidan, liksom de fackföreningar, som mest är bundna till industrisamhället, metallare från verkstadsgolven och kommunalare från de offentliga samhällsmaskineriet. Här fanns naturligtvis också de ekonomiska experter, vars roll det är att upprätthålla trovärdigheten hos industrialismens teoretiska verktyg.

På andra sidan hittade vi miljöpartiet, som ju självt är ett symptom på industrisamhällets kris, det då enda nya politiska partiet av betydelse på arenan, som stundtals vågade kritisera den grundläggande inriktningen på ökad tillväxt till varje pris, och som driver arbetstidsförkortning och friår som ett sätt att avlasta oss från bundenheten till "de ekonomiska hjulen". Vänsterpartiet har under alla år i socialdemokratins bakvatten "förvägrats" den roll som arbetarnas främsta representant som man önskat. Därför är man nu öppnare för nya strömningar, som miljöpolitik, än (s) och (m). Miljöpolitik tillsammans med decentralisering har också varit ett tidigare signum för centerpartiet, som med sina rötter på landsbygden också haft en friare ställning till industrisamhället. Av fackföreningarna har de som sysslar med distributionen av varorna en mindre stark koppling till de rykande industriskorstenarnas numera förlegade romantik, varför Transport och Handels dök upp på denna sida. Detta gjorde också en och annan äldre toppdirektör, som på ålderns höst lagt av prestigen och börjat se sej om efter tillvarons mening. Självklara här var miljörörelsen, som visat på hur industrisamhället underminerat sej självt genom att inte observera att planeten är begränsad och sårbar. Trots talet om att överstatligheten i storindustrins tjänst är till för freden, så envisades fredsrörelserna med att vilja se andra fenomen till fredens garanti. Och för det motspänstiga fotfolket handlade det kanske mest om att insikten om den skapade maktlösheten blivit allt tydligare.

På tjuguhundratalet har vi sett hur den industriella logiken luckrats upp via det fria globala samspelet på internet, där folk "producerar gratis" och delar med sej av ren lust att bli sedda av hela planeten. De samtidiga övervakningsredskapen som byggs upp kanske djupast har till uppgift att försvara den förlorande industriella världsbilden?

Finns det inte en logik i detta? Börjar inte det endimensionella, rätlinjiga antingen-vänster-eller-höger-tänkandet om samhället och framtiden bli allt otillräckligare? Ett tips: Pröva att rita in dej själv, partierna och olika kända organisationer och grupper på det politiska planet, det är ganska spännande att leka med. Har du lättat från industrisamhällets "normallinje" för att börja lämna detta tänkande eller för att aktivt försvara det? Har detta påverkat din ståndpunkt längs vänster-högerskalan? Vilken dimension är viktigast för dej? O.s.v. Den politiska debatten kan bli både relevantare och roligare på detta sätt. (Bilderna nedan är från tiden för folkomröstningarna - hur ser det ut i dag?)